Home | News | Games | Gallery | Forums | Contact

 En reporters uppgång och fall


You're here: Forums » Stories from our games » En reporters uppgång och fall

1
BOTTOM


Hattoriman (431)

Joined: 2012-11-06
Posts: 17
Posted 9 Jun 2015, 12:21


En reporters uppgång och fall eller Ron Johnsons samlade memoarer


I en ruin i de Jämtländska skogarna har jag hittat vad tycks vara de anteckningar nedteckade av den sedemera avlidne reportern Ron Johnson. Det som följer är min tolkninga av hans äventyr.

 

-Johan Hansson

 

1. Allt som har ett slut har en början

Torsdagen den 22:a maj i förtvivlans år 2014

Förmiddagen flyter stilla på och jag märker att allt fler människor anlänt till platsen. Det är en plats djupt inne i de Jämtländska skogarna. Här i närheten låg för många år sedan, innan smittan bröt ut, en stor farm som försåg regionen med kött och grödor. Idag har den blivit en poppulär mötesplats för de få överlevande som finns kvar. Det innebär även att många inte så överlevande kommer hit. I jakt efter nästa mål mat.

Innan middag så sammanträder för första gången reprecentanter från den civila bosättningen.

Många har kommit. Här har vi Wasteland, barägare och tillika möteslokalsansvarig. Till honom med har han Grotttrollet. Varför han fått detta smeknam har jag ännu inte lyckats lista ut, kanske är det för hans längd och tillika fallenhet för att skalla takprydnaderna eller är det kanske för den grottlika stämning som råder här inne i pubben? Frågan må vidare undersökas vid ett senare tillfälle.

 

Dr. Wolf tillsammans med Kyra och Burger reprecenterar Chemsie Industries. En karesmatisk och välartikulerad ledarkarraktär som leder ett på utsidan närmast utopiskt företag. Fritt ansvar under närmast inga förpliktelser. Det som ser ut att vara för bra är ofta en råttfälla inbakad i en muffins. Här finns något att gräva i. För övrigt ser Burger ut att vara den som reprecenterar nävarna i sälskapet. Men jag skulle nog även passa mig för att gå en rond med Kyra.

 

Den nyinflyttade Zigenarfamiljen talas för av Airkr. Lustig figur med hög svart hatt som luktar lite udda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på var jag känt den lukten förut.

 

En stilig och även han vältalig herre som presenterar sig som Glide finns med. Om det inte vore för shortsen och den välstuderade frisyren kunde jag lätt tagit honom för en stridens man. Med tanke på den övriga outfitten.

 

In sent strömmar ett pärlband av vita rockar. Sibblings of Science has arrived, tänker jag för mig själv.

 

En parentes i berättandet:

Jag har senare fått lära att de mötesanteckningar som förts tillsammans med många andra av Ron Johnsons nerkludderier gått förlorade. Han skriver om att han klumpigt lämnat sitt anteckningsblock framme för allmän beskådan och på så sett blivit av med många av sidorna. Där av kan skildringen av några event vara knapphändig.

 

Mötet öppnas av den självutnämde talaren Dr. Wolf och efter formaliapunkterna på dagordningen är det dags för den heta potatisen. Den ständiga svälten. Hur ska man kunna hindra svälten från sin skörd av civila offer?

Förslag utropas från pubbens alla hörn. Allt ifrån knarkhandel till till utpressning av militärer. Även rån av handelsinstander tas upp. Mötet avslutas med ett beslut som skatteindrivning.

 

När mötet är över och klockan närmar sig 17 promenerar jag ner längs vägen i byn. Plötsligt blir allt svart. När jag vaknar befinner jag mig mitt ute i skogen. Men allt är annorlunda, det ser ut som någon form av fantasivärld. När jag orienterat mig inser jag att vi är några stycken här. Jag, min trogna kameraman Farkaz, Dr Wolf med sin assistent och några fler. Det tycks som vi inte kan ta oss ut härifrån.

Några av de som varit här längre förklarar trevligt att vi alla kommer att dö här inne. Det är underligt. Det verkar som om det inte finns något som håller oss kvar, men ändå kan vi inte ta oss ut. Utanför vår glänta lurkar en mystisk varelse. Med utstickande ryggrad och en benknotig svans. Den tycks vakta oss. Hålla oss på avstånd från verkligheten. Är det den här figuren som fört oss hit?

Blandat teknik och elektronik ligger ut spritt på marken. Med litet eller inget resultat försöker vi interagera med utrustningen. Ibland får vi en lampa att blinka. Jag känner hur paranoian kommer smygandes. En känsla jag inte kännt sen de dagar jag var mer fastnaglad i barens glas än min egen verklighet. En känsla jag inte vill tillbaka till, jag måste ut!

Ett mystiskt mörker lägger sig över gläntan, ett mycket lokalt mörker, så lokalt att allt utanför tycks bada i ljus och vi kan se klart. Men här inne kan jag inte se handen framför mitt ansikte. Plötsligt lyfter mörkret sakta och vi finner hälften av vårt sällskap döda.

Ingen vet hur det gick till. De ser helt oskadade ut. Bara sovandes. Men ingen puls. Vi levande skyndar vidare för att inte locka till oss den fortfarande kringsmygande varelsen som fortfarande spanar på oss.

 

Vi finner en väg och en trupp med FA soldater som är villiga att eskortera oss tillbaka till byn. Efter en stund Råkar de in i eldstrid och vi finner det klokt att avvika. I diket i en vägkorsning finner jag min gammla motorcykel. Tänk att hitta den här, vilken lycka.

-Vart ska vi nu? Frågar Farkaz upprymt.

-Vi ska till baren för ett glas. Svarar jag.

Farkaz mummlar något obegripligt när den tvåcylindriga boxermotorn smattrar igång och ett långt sträck i gruset säger farväl åt skogen och vårt fängelse.

 

2. En Zigenerskas lockelse

Ganska snart möter jag en vänligt inställd fotograf som jag med framgång rekryterar till mitt gille. Erik. Han har varit några år här på farmen och sett det mesta. Inte nog med att han är en bra fotograf och trevlig att samtala med. Han sitter även på en guldgruva av information. Medans Erik beger sig iväg på eget uppdrag beger jag och Farkaz oss till zigenarbyn. Eller Gyipsey Alliance Group, GAG som de föredrar att bli kallade. Resande folk har alltid de mest farsinerande historier att berätta.

Väl där blir vi glatt bemötta och välkommnade in i deras läger. Husvagnar skrotbilar och mopeder har blidat en lite borg där de gjort upp sin eld. Vi samtalar länge om ditten och datten, om tomtar och troll och om zombies och grytor. En av de mer skygga i försammlingen kommer tillslut fram och presenterar sig som Trollman. Vad är det med dessa trakter och troll tänker jag. Något fångar min blick. En sammling människor står en bit bort och spanar ut i skogen. Jag lämnar Farkaz bland gitarrmusik och dansande människor och beger mig dit. När jag presenterar mig bland folksammlingen får jag veta att de är den Röda Zonen de spanar ut över.

-Det finns spöken där ute. Säger nån.

-Och zombies. Fyller nästa på.

-Och Guld. Det är med låst blick på skogen som kvinnan dovt utrycker sig.

Ingen vet riktigt vad som finns där ute. Det är inte så många som kommer tillbaka levande, eller över huvud taget. Men de som kommer tillbaka bär på rikedommar. Pengar, mat, te eller kaffe som säljs till pubben. Men är det värt det?

Mer hinner vi inte prata om förns någon skriker:

-SUPERZOMBIE!

Paniken blir total. Upp för slänten kravlar en antagligen före detta man. Blodig och sargad. Med hasande men ändå bestämda steg rör han sig in mot folkhavet. De röda ögonen lyser kraftigt när han höjer yxan han bär på.

-Vart fan är Farkaz nu då? Mummlar jag för mig själv.

-Han är alltid borta när jag behöver honnom.

Jag hittar Erik bakom några buskar och bestämmer mig för att han gjort ett bra val. Väl gömd där bakom disskuterar vi huru vida vi kan få några bra bilder av besten. Längre än så kommer vi inte i våra planer när vi blir avbrutna av ett lågmält.

-Uuhhaaavr...

Mer zombies på ingång.

Efter en uppfriskande joggingtur kommer så STARS till allmenhetens undsättning och neutraliserar inkrektarna.

-Inget att se och inget att oroa sig över. Får jag till svar från styrkans PR ansvarige.

Vart är nu Farkaz? Två timmar har gått sedan jag lämnade honom. Tillbaka i GAG-lägret hittar jag min kameraman, dansandes runt elden med en cigarrstump i mungipan. Ögonen studerar näsroten och dansstegen liknar mest ett misslyckat försök att stå upp efter en omgång snurra pannan runt en pinne. När han får syn på mig får jag en stor kram och en aningen för blöt puss på kinden.

-Vafanaruvare!

-Vart fan har jag varit? Var fan har du varit? Du missade ju världens fototillfälle!

-Äh tagga ner nu surpelle. Ta en sånhär. Kalas prylar!

Ha trycker in en lite påse med två tabletter i min hand och dreglar genom cigarren med ett flin.

Ja det ante mig. Han är en godhjärtad man med en oförmåga att säga nej. Det är visst fler är jag som lärt sig utnyttja detta hos honom.

-Drick lite vatten vet ja. Säger jag till honom innan jag med en knuff lämnar honom i armarna på en storbystad GAGerska.

 

3. En oväntad intervju

Jag sitter i baren och släcker min törst. I ett hörn sitter det lokala fyllot och hejjar på en storvuxen man som talför sig på ryskblandad engelska. Han försöker utmana gästerna på armbrytning. Varför någon skulle vilja sattsa sina pengar på detta är högst oklart eftersom hans armar är i gämnstorlek med en hel fullvuxen man. Men nyfikenheten sporrar mig så jag backar upp en modig kombatant med 50 F$. Resultatet är givet på förhand men det ger mig en chans att prata med den storvuxne mannen när hans motståndare skammsen och öm försvinner ut ur pubben.

-I AM SANGIF! Vrålar han in i sitt glas.

-Nice to meet you Sangif, I´m Ron.

-I break you arm?

-Oh no thank you. I quite like my arm. Can I by you a drink?

-Sangif only drink Black Out!

En Black Out och en öl kommer in och vi börjar samtala.

Efter en stund börjar Sangif prata tyst och lågt. Han böjer sig fram mot mig. Jag ser i hans ögon och känner på hans andedräkt att det inte är den första Black Outen han haft idag.

-Listen to me mr reporter guy, tomorro it will happen.

-What will happen? Svara jag.

-He will come.

-Who?

Mannen lutar sig ännu närmare och med hela ansiktet viskar han.

-The Docor...

Jag blir helt ställd. Vad ska jag tro. Doktorn är ju död och försvunnen. Mannen stinker av alkohol men han verkar så säker på sin sak.

-You are jokeing. Svara jag.

-NO! Sangif no joke. He will come. They find him, dead. Mr. Black travel Europe to find mystic man. Mystic man to bring Doctor to life. Find mystic man in Italy. Tomorro at lunch they will come here. Säger han och pekar på den stora planen utanför pubben. Sen har han förbrukat hela sitt engelska ordförråd och försvinner in i obegripliga tungbrottningar med sig själv på vad jag bara kan anta är ryska.

 

4. Fel plats på rätt tidpunkt

Det är fredag morgon och jag möter upp med Farkaz och Erik. Vi har alla hör mycket om en punkt strax norr om den civila byn med mycket tät militär aktivitet. Vi beslutar att det nog är värt att ta reda på mer om detta. Väl på plats blir vi varse om att vår smygförmåga nog bör förbättras när vi nästan får en blysvärm som välkomstkommité av ett gäng Umberella WA soldater.

-Nej vi är från pressen skjut inte. Ropar jag halvt snubblande in i en buske.

Vi blir manade att komma fram vilket vi gladeligen gör. Det visade sig snart att det var en bunker som de vaktade.

-Några terrorister gömmer sig i skogen och gör livet surt för oss. Förklarar den mer talförde soldaten för oss.

Vi insåg ganska snart att vi inte skulle få några bra bilder i den täta vegetationen så vi begav oss tillbaka.

-Jag vet ett ställe här borta som vi kan kolla. Säger Erik.

-Ok. Börja traska ni så ska jag bara hämta hojjen. Ropar jag och börjar gå åt motsatt håll där jag lämnat motorcykeln. Jag har precis satt i nyckeln i tändningslåset och ska hoppa igång motorn.

(Ja det är inte en kick som vanliga motorcyklar på den här. Man måste verkligen hoppa igång den och sen hoppas man på att den ska fortsätta gå.)

När jag känner en skarp smärta i mitt bakhuvud och allt blir svart.

Jag vaknar en stund senare under en hög med löv en bit in i skogen från där jag somnade.

Jisses vilken skallebank tänker jag när jag smyger upp mina ögon. Endast en lång rivstart finns kvar av hojjen. Hur länge har jag varit borta? Vad var det som hände?

Jag går snabbt igenom mina persedlar och inser att vapen pengar och skott, allt finns kvar. Nån måste ha haft väldigt brottom att komma härifrån. Det finns inte en människa i närheten så jag letar mig tillbaka in till byn. På vägen i hör jag skrik, granater och kulsprutesmatter.

Vad är det nu på gång tänker jag.

Mot mig kommer en kvinna rusandes.

-Han är tillbaka! Doktorn är tillbaka! Ropar hon innan hon försvinner ut i skogen.

Satan! Då hade ju ryssen rätt. Och jag missade hela kalaset. Hoppas Farkaz och Erik fått några bra bilder.

Väl i utkanten av byn så ser jag kaoset. Zombies över allt och mitt i smeten står Doktorn och Mr. Black tillsammans med en huvförsedd figur med stor krokig näsa som liknar en kråknäbb. De står runt en kista på en vagn. Vart är Farkaz och Erik?

Jag ser dem huka bakom pubben så jag smyger dit. Vad gör vi nu? Hur överlever vi det här? Vi håller oss taktiskt i bakgrunden tills granat och nervgasröken lagt sig och allt är tyst och stilla.

-Vad gör vi nu? Frågar Farkaz oroligt.

-Vi flyttar, vi hittar ett bättre ställe att bo på. Svarar Erik.

-Struntprat! Vi tar oss en öl i pubben! Bestämmer jag.

 

5. Ett sista glas i baren innan stängning

Vid mörkrets infall har barägaren med personal tagit till flyken under de allt mer frekventa zombiebesöken så jag och 2 andra har tagit upp förskansning i baren. Jag slänger upp en tia på bardisken och ska precis hälla mig en öl när vi får besök. Tre zombies ragglar väsandes in genom ingången. Vi tittar på varandra. Jag ser i mina två namnlösa vänners blickar att nu är slutet nära. Jag känner på vapnet. Hur många kulor har jag kvar? Kan jag ta mig ut om jag tömmer allt? Men vad väntar där utanför? Jag väger mina beslut sammtidigt som han närmast öppningen stryker med. Kämpe nr två spänner ögonen i slakthögen som en sista chans att säga ifrån. Med den djupt fokuserade blicken får han nästan ett Ugglelikt anlete. Han lättar på säkringen och avlossar de sista skotten han någonsin kommer att avfyra samtidigt som han kollar på mig och med blicken säger:

-Det är lugnt, I got this.

Jag inser att jag måste ut. Jag måste klara mig. Jag måste berätta om hans hjältemod. Hur han offrade sig för att historien skulle kunna leva vidare. Min hjärna kickar igång. Jag sveper ölen och dyker in bakom bardisken. Jag har pratat mycket med de två småväxta bartenderdamerna och de har nämnt något om en hemlig utväg under bardisken. Jag sliter i lådor och burkar. Tillslut hittar jag den. Ett litet hål, stort nog för en småväxt bartenderflicka. Knappast något för en fullvuxen man men jag måste testa. Jag slänger ut min axelväska först och börjar kravla mig igenom. Jag sitter fast! Aldrig tidigare har jag haft mer konkret bevis för min i smyg ständigt växande mage.

–Fan ta dig TCP med din goda öl! Tänker jag.

Jag hör hur tumultet bakom mig närmar sig och jag gör en sista ansträngning. Med ett ryck och helt tömda lungor flyger jag ut på andra sida. Nu går allt så fort. Jag slår en kullerbytta och tittar upp. Där kommer Grotttrollet för att hjälpa mig. Men va nu. Det är något som inte stämmer. Han haltar svårt och hela han är blodig och luktar illa. När han höjer sin kofot mot mig inser jag att även han gått samma öde till mötes som mina kamrater inne på pubben. Stärkt av min öl flyger jag upp på benen. Drar min pistol och springandes mot skogen avlossar jag på måfå några skott mot monstret. Där är skogen. Där kan jag försvinna tänker jag. Jag ska precis kasta mig över diket och försvinna in bland granarna när jag inser att Erik sitter i skogsbrynet och väntar på mig.

-Skjut honom. Skjut honom för fan! Skriker jag.

Men inga skott kommer. Istället möts jag av ett gutturalt mullrande och en blick värdig en snuskgubbe utanför ett fjortisdisco. Nej! Inte han också! Nu gäller det att benen håller. En kraftig gir år höger och fötterna slirar i leran. Pistolen får fortsätta vina över axeln. Nu gäller det att göra allt för att komma ur knipan. Fötterna återfår fästet och hela jag har nu bytt riktning. Aceleration. Men det tycks att grotttrollet försöker genskjuta mig. Med en sorts akorobatik jag bara trodde jag kunde klara av med alla mina ben utoppererade flyger jag över traktorskopan som står parkerad framför mig. En inte lika graciös landning medfar att jag tappar fart. Upp på fötter igen och nu är det bara att springa. Ut på vägen och så fort det går. Jag har undkommit. Mina vänner får jag sörja senare. Nu måste jag överleva natten.

Längre bort ser jag en sammling bybor jag känner igen. Måtte det bara vara vänligt inställda. Tänker jag när jag rusar mot dem.

-Vad skjuter du på? Får jag till svar när jag kommer springandes.

-Zombies! Flämtar jag.

-Före detta bekanta.

-Kom här med oss, vi måste bort från byn.

Jag följer med sälskapet ut i skogen. Vi har en Star med oss, Cheese.

Bra att ha om vi stöter på fler zombies tänker jag. Vi har två män med tämligen bra beväpning som leder oss frammåt med hangester och raka kommandon. Militära anknytningar? Två män i vita rockar följer oss. Alltid bra att ha en doktor i närheten (en sanning med viss modifikation har det visat sig under de senaste dagarna). En handelsman placerar sig raskt i mitten av vår patrull. En grovhuggen man med machete och linne, närkamper? Bäst jag håller mig strax bakom honom. Till sist och för en gång också minst är det en engelsktalande kvinna som jag känner igen från mina möten med CI. Vi rusar tyst genom skogen. Tillslut kommer vi till en väg. Vi gömmer oss i skogsbrynet och spanar. En bil passerar. Vilka var det? Var det soldater eller terrorister? Kanske till och med odöda? Efter en stund vänder den och kommer tillbaka. De patrullerar. Bilen försvinner och det blir mörkt. Vi beger oss ut på vägen för att ta oss tillbaka till byn. Vi hinner inte långt förns vi hör röster. Vi rusar ut i skogen och tar skydd av mörker och granar. Måtte de inte se oss. Pulsen ökar igen. Jag ligger strax bakom de andra. Eller där jag tror de andra ligger iaf. Mörkret och paniken har gjort att vi kommit ifrån varandra. En person kan jag dock urskilja. En starkt lysande vi skjorta. Cheese. Är han väl gömd från vägen? Patrullen kommer närmare. Jag ser hur Cheese försöker trycka sig längre ner i mossan.

-VEM DÄR! Ropar de från vägen och lyser med ficklampor ut i skogen.

De har sett honom. Men han är smart.

-Vilka är ni? Ropar han tillbaka.

Bra tänker jag. Låt dem identifiera sig först.

-Vi är T-66... Det är en lugn och mallig stämma som får blodet att isa sig.

Hans svar blir som ett kommando och jag hör hur kulorna viner ut i skogen.

Dåligt ställe att vila på tänker jag när mina ben per automatik reser mig upp och åter igen får mig på flykt. Men vart ska jag? Spelar ingen roll. Frammåt. Bort från kulregnet. Jag hör hur folk följer efter mig. Är det vänn eller fiende? Jag har inte råd att chansa. Full fart frammåt bara. Efter en lite stund har ljuden tystnat och jag tillåter mig en kort rast.

Jag måste hitta min kamrater. Jag drar min pistol och sjunker ner bakom en buske. Efter ett par minuter hör jag en välbekant röst.

-Why did you have to get yourself shot Cheese, you are too heavy for me to carry!

Det är den engelska kvinnan från CI som var med oss och det låter som hon har Cheese med sig. Jag smyger tyst ikapp dem och viskar:

-It´s the press, don´t shoot.

Cheese blöder kraftigt från buken och hans ansiktsfärg är långt ifrån hälsosam. Han blev skjuten i eldstriden och sjukvårdarna är försvunna. Vi håller honom tröst en stund innan vi inser att hans skador är för svåra. Blödningarna är för kraftiga. Vi lämnar honom under en gran med en granat i ena handen. Nu är det upp till han. Vi fortsätter frammåt. Men vart ska vi? Ingen kart, ingen kompass och ingen som svarar på radion. Vi två irrar vidare i den svarta natten. Vi hör hur hundar skäller. Letar dem efter oss. Paranoian, den som jag trodde jag lämnat bakom mig börjar hinna ikapp. Nej. Slå bort den. Jag måste kunna tänka klart. Vi vandrar runt i en timme. Vi dras mot ljud men vi blir skrämda när vi kommer nära. Hur ska vi veta om det är vän eller fiende? Tillslut ser vi skymten av strålkastare högt uppe i en mast.

-Those I recognise. Säger kvinnan och pekar.

-Thats our village!

Bara en kilometer kvar. Men är det säkert? Vi smyger oss sakta närmare. Spanar med ögon och öron på helspänn. I skydd av skogsbrynet smyger vi upp bakom pubben. Jag hör ljud innifrån. Med vapnet draget kikar jag in genom ingången. Där är blod över allt och tydliga tecken på hårda strider. Bakom baren strå Wasteland och hälsar mig välkommen.

-En öl antar jag.

Äntligen. Torkan är över.

 

6. CI. Högmod går före fall

Den framgångssaga som på senare tid förkortats CI visade på bristerna med avsaknad av strikta regler och moral innom ett företag. Jag har idag fått veta att anledningen till att de tomma lokaler som en gång inhyst sagda företag övergivits är efterdyningarna till gårdagens firande.

Företaget ska enligt uppgifter forskat fram en egen gren av kokain som flitigt brukats under gårdagens AW. Resultatet av drogen och användarnas tidigare oerfarenhet visade sig ödesdigert då samtliga utbröt i ett spontant raveparty. Detta i sig kan tyckas oförarjeligt, men den extas som byggdes upp kulminerade i att de begav sig ut i den Röda Zonen där de drabbade av överdos blev tragiskt uppätna av sin tama zombie Ben.

Så om ni i framtiden ser någon ut CI, två snabba kulor i bröstet och sen spring.

 

7. Ett sista äventyr

Klockan är lördag kväll och jag och Farkz beger oss till pubben för en styrketår. När vi kommer in måste vi sickzack mellan uppvälta bord. Jag hinner precis reflektera över den märkliga situationen när en röst längre in i baren bestämt basunerar ut.

-Come in or get shot mr reporter guy.

Jag känner genast igen rösten som mr Sangif som jag mötte några dagar tidigare. Jag letar efter honom med blicken riktad in i pubben och hittar honom halvt liggandes på bardisken bakom en kulspruta riktad mot utgången. Jag drar snabbt med mig Farkaz in i lokalen. Inne ser jag att några fler sökt skydd mot världen utanför. Byns fyllo, Broatch sitter med Trollman från GAG och tävlar i ”tommast blick vinner”. Två SoS sitter vi ett bord längre bort. Bakom baren påtar Wasteland på i godan ro och i högtalarna hörs The King. Det småpratas som ditten och datten. Jag tänker att nu är nog ett bra tillfälle att lära känna denna mystiska man lite närmare, så jag bjuder honom på en öl.

-I told you, mr reporter guy, I only drink Black Out.

-Well ok then. Wasteland, två Black Out tack. Rättar jag mig snabbt.

-With extra everything. Fyller sangif på.

För er som inte druckit en The Cranium Pub Black Out With Extra Everything kan jag berätta att det är en svart, till synes harmlös dryck. När du däremot för den till din mun så vill även näsan vara med på ett hörn. Den sitter ju där lite som en dörrvakt för det du håller på att stoppa in. Så när glaset närmar sig så tar näsan en snabb check för att kolla läget. I det här fallet ångrar den sig ganska snart. Black Outen letar sig snabbt upp igenom näsan upp till bihålorna där den helt fritt röjjer runt som en 5 åring på barnkalas hög på socker efter fiskdammen. All den svarta krutrök du tidigare andats in och som lagt sig till ro där uppe vill således ut. SEN börjar du dricka. Om du har några reflexer som fungerar har du förhoppningsvis dragit bort glaset när 5 åringen röjde runt. Annars har du nu ett glas till hälften fyllt med snor. När du väl får in drycken i din mun möts du av en len, läskande och söt smak. Fyllt av en total käftsmäll. Brännan varar i ungefär 5 minuter. Sen börjar allt om med nästa klunk.

Jublet fyller salongen när jag efter första klunken danska stepdance och grimarserar krafitgt.

-wow! Är det enda jag kan få fram.

Sangif skrockar ljudligt, fortfarande lutad över sin kulspruta med siktet inställt på dörröppningen.

Trollman har försvunnit ut från pubben och de två SoS står vid öppningen och kikar ut.

-Crap they are blocking my shot. Grymtar Sangif.

Ett skott går av. Venteskapsmännen flyger i luften av panik och skriker till.

-If you stay I shoot! Vrålar Sangif.

Vettskrämda rusar de tillbaka in I rummet. The King fortsätter i bakgrunden och Sangif följer passdionerat med i sången. När han precis avslutat en kraftigt vibrato i ”the getto” avlossar han en rask salva ut från pubben. Han följer upp med ett nöjt skratt och utanför hörs någon som skriker av smärta.

-Only a Freedom Army soldier. Säger han glatt.

-VEM ÄR DET SOM SKJUTER UT FRÅN BAREN!? Ropar någon utifrån.

-Sangif. Svarar Sangif och följer upp med ännu en salva.

Det utbryter tummult utanför.

-VARFÖR SKJUTER DU UT FRÅN BAREN!? Frågar mannen utanför.

-I saw a pretty ass. Svarar Sangif.

-Kom ut nu! Annars skjuter vi ihjäl er alla! Domderar den uppjagade mannen utanför.

Orolighetsnivån stiger något inne på pubben och de båda från SoS vrålar ut.

-Nej det kan ni inte göra, det är vetenskapsmän här inne. Ni kan inte skjuta mot civila!

-Pressen är också här inne skjut inte. Fyller jag på.

-Skicka då ut han som skjöt. Förhandlar mannen på utsidan.

-I will send you this! Blir Sangifs svar var på han åter igen kort kramar av avtryckaren.

-Kom ut nu annars kastar vi in en granat! Förklarar den uppjagade mannen.

Sangif sänker sin ton något och säger:

-Broatch, do you still have that thing I gave you?

-No, I gave it to Trollman as a gift. Svarar han.

-So where is Trollman when you need him? Suckar Sangif.

Inte 2 minuter senare kommer Trollman insmygandes genom dörren.

-Ah, Trollman. Har du fortfarande den där pressenten jag gav dig? Frågar Broatch.

-Varför tror du jag kom tillbaka. Svarar han med ett flin.

-Det är ju inte varje dag man får jävlas med FA-soldater. Fyller han på samtidigt som han bollar med en granat i handen.

Han drar sprinten och slänger den ut genom dörren.

De välbekanta panikskriken av GRANAT! Ekar utanför och följs upp an en öronbedövande smäll. När den eftersläpande tystnade gjort sitt hörs några enstaka jämmer och förvirrade röster. Vi hör fler granater som smäller utanför och vapen som smattrar. Någon skriker zombie. Har vi blivit räddade? Eller är de på väg till pubben?

Med spända öron och stort tillit till den storväxte ryssen och hans nära kramade kulspruta väntar vi ängligt. Tiden går och skriken närmar sig. Närmar sig och sedan försvinner bort. Är kusten klar? Jag kikar ut. Det ser lugnt ut.

-Get out or get shot! Vrålar Sangif.

-You are in my way.

Jag och Farkaz smyger ut från baren. Några enstaka zombies irrar fortfarande omkring men den största faran verkar vara över. Vår videokamera och fotokamera är sen länge borta så jag får förlita mig på en sån där gammal sak som pappor använder för att filma sina barns alla första häldelser. En handhållen videokamera. Nå ja, tänker jag. Den har ju i alla fall zoom. Vi springer runt ett tag och filmar och pratar med folk när vi blir överraskade av ett par zombies. Vi flyr med några andra ut i skogen. Där ute tappar vi snart bort våra följeslagare. Bara jag och Farkaz här. Alldeles tyst. Vi är några hundra meter ifrån byn men vi bestämmer oss för att avvakta lite till här ute. Plötsligt knakar det till bakom oss. Barbouncern Butch kommer ragglandes igenom en gran. Den här gången behöver jag inte fundera. Den välbekanta stirrande tomma blicken och det allmänna tillståndet av död avslöjar hans motiv. Farkaz drar snabbt sin pistol och avlossar ett välplacerat skott. Det verkar bara göra honom mer förargad. Men skottet får effekt. Zombie Butch faller ihop och vi fortsätter upp mot den närliggande vägen om leder in till byn. Vid dikeskanten stannar vi för att spana. Vi ser två zombies längre ner längs vägen som vankar av och an utan mål. Vi måste nog vänta lite till här. Vårt beslut får en hastig påföljd när Zombie Butch plötsligt dyker upp bakom oss igen. Hur kan ett så stort stycke kött med så lite kontroll över extremiteter röra sig så obemärkt i så rörig teräng? Frågorna är många och långa men just nu måste vi härifrån. Vi börjar springa längs med vägen, bort från byn. Zombie Butch strax bakom. Farkaz ligger en bit före mig när jag lyckas fippla upp kameran.

-Spring långsammare, långsammare Frakaz. Ropar jag.

-Jag vill få med det här på film.

När jag sakta börjar vinna mark på min kompanjon så vänder jag mig om och filmar Farkaz i flykten från den burdust framtummlande Zombie Butch. Plötsligt ser jag hur de klumpiga korta stegen hos den odöde rätas ut och styrs upp. Långa graciösa springsteg innebär att hans hastighet ökar markant.

-Nej fortare. Spring fortate för fan. Jättemycket fortare! Ropar jag samtidigt som jag vänder mig om och åter igen har näsan i färdriktningen. Jag ser med huvudet vridet över axeln hur det ofattbara inträffar. Jag ser paniken i Farkaz ansiktsuttryck när Zombie Butch hinner ikapp honom och slänger sig över honom. Med ett brak går de båda i backen och innan de slutat tummla runt har Farkaz en full uppsättning tänder nedsjunkna djupt i sin axel. Jag hör hur han skriker av smärta och min enda tanke är: Jag måste filma. Jag stannar upp och vänder mig om. Farkaz levde för filmens värld. Han levde för att fånga och visa den för folket. Nu är det inte mer än rätt att även han får bli en utställning i detta zoo av minnen och händelser. De är vad han hade velat. Antar jag i alla fall. Men Butch är inte klar än. Han höjer blicken och med ett vrål förklarar han jag jag är på tur. Jag inser snabbt att det är läge för en springtur. Med kameran filmandes över axeln springer jag allt vad jag har mot skogen. Jag stannar inte förns jag känner tystnade runt mig. Jag drar min pistol och lyssnar. Inget hörs, Ingen där. Ja vart är nu min kameraman. Tankarna hinner bli många och dystra medans jag väntar ut ödet.

 

9. The fall of a star

Vad som egentligen hände med Ron Johnson får vi nog aldrig veta. Jag har fått berättat för mig av ”folk som varit där” att man hittat hans kropp på söndag morgon med ett knivskuret bröst i ruineran av hans vandaliserade radiostation. Blev han obekväm? Kom han för nära sanningen? Vilken sanning och vems? Livet som en reporter är alltid utsatt. Alltid påträngande och med näsan i blöt. Fanns det ett motiv bakom hans bortgång eller var det bara en utsupen bargäst som såg sin chans till några extra farmendollar?

Frågorna är många och djupa.

 

 

 

Tacktal

Stort tack till alla farmare i år.

För att nämna några som förgyllt mitt äventyr extra.

Tack till ”Ben”. Du var en fantastisk zombie

Tack till du terroristen som jag intervjuade på lördag kväll (jag antar att det var du/ni som hivade granaten in i wa/civila sammlingen tidigare under kvällen direkt efter spawn, mycket trevligt)

Tack till Zombie-Butch för att du åt upp Farkaz, min kameraman. En reporter gör allt för bra bilder.

Tack du som satte kniven i bröstet på mig. You took me by suprise!

Och tack du som stal mina anteckningar. Jag hoppas du fick dig en bit rolig läsning. Det fanns väldigt mycket matnyttigt där i.

 


Grotttrollett (446)

Joined: 2012-11-20
Posts: 42
#1 posted 13 Jun 2015, 00:23


Oh gully!

 

Vilka minnen :D

Trodde jag skulle väcka familjen när jag läste det här om natten :p

 


Burger (372)

Joined: 2013-03-01
Posts: 116
#2 posted 2 Jul 2015, 23:33


That the members of C.I all died and became zombies in our drug-fueled rave is a common misconception, even emongst ourselves. 
It seems that our lastest batch of coke was contaminated, which had the peculiar side-effect of throwing its users into a canibalistic, drug fueled, rave-murder-orgy. 

Even though there were no civilian casualties that we know of (outside some of our own) we apologise for the indicent.

Greater restraint will be shown in the future, and all new drug-related products will go though several testing phases before distribution.



1
TOP


You need to login to post in the forum

Copyright © farmengames.com 2010 - 2018 | 2 online | users | changelog
Site loaded in 0.115 sec and made 18 sql requests which affected 36 row(s) in total. Server time: 20:26:59.